En krönika om generositet och engagemang

Omkring år 1916 föddes tanken hos en grupp socialt engagerade män i Chicago att med hjälp av sina egna resurser och med stöd av andra bistå människor i nöd. En av dessa var försäkringstjänstemannen Melvin Jones. Tillsammans med sin hustru Amanda, började han brevväxla med personer som var lika övertygade som han, att världen behövde mera av medkänsla och mindre av självupptagenhet.

The Business Circle of Chicago

Vid den här tiden hade ”The Business Circle of Chicago” 200 medlemmar som representerade eliten av stadens köpmän, bankfolk och yrkesmän. Man träffades regelbundet vid lunchdags på The Old Boston Oyster House och precis som hundratals andra klubbar i USA var målsättningen att främja medlemmarnas intressen och ekonomiska vinning.

I den här utvalda kretsen hade 37-åringen Melvin Jones valts in tre år tidigare. Hans duglighet gjorde att han snart blev anlitad som sekreterare och man lyssnade gärna till honom. Vid ett möte föreslog han att man skulle överge målsättningen att endast verka för de egna intressena och i stället vidga sin horisont. Varför inte, frågade han, gå ihop med likasinnade i andra städer och på andra orter för att förbättra samhället och stödja de människor som lever där.

Styrelsen för The Bussines Circle godkände idén och Melvin Jones började sin livliga korrespondens med andra klubbar i andra delar av landet. The Optimism Wheel, Reciprocity Clubs, The Concordia Club of Omaha, Vortex of St. Louis and detroit, the Lions Clubs of Indiana, The Business & Professional Men of St. Paul m.fl. blev tillfrågade.
Uppmuntrad av många kallade Melvin Jones slutligen till ett möte på Hotellet LaSalle i Chicago den 7 juni 1917. Hotellet är sedan länge försvunnet men Lions Clubs International har bestått och fick en utveckling som ingen kunde ana den gången. Idag är organisationen världens största service- organisation med över 42 000 klubbar och mer än 1.3 miljoner medlemmar i 202 länder och geografiska områden.

Det dussintalet män som samlats på Hotel LaSalle var helt naturligt misstänksamma mot Jones och lojala mot sina egna organisationer. Men praktiskt taget alla höll med om att en sammanslutning skulle bildas och att man skulle kalla till ett möte den 8 oktober samma år på Adolphus Hotel i Dallas Texas. Som ett krav av majoriteten antog mötet namnet Association of Lions Clubs”. En av paragraferna sade: ”Ingen medlem får sätta ekonomisk vinning som ändamål för sitt medlemskap”.

Den 7 juni 1917

Lions föddes alltså på Hotell La Salle i Chicago den 7 juni 1917 men rörelsen slog ut i full blom först på Adolphus Hotell i Dallas den 8 oktober samma år. Beteckningen ”Association of Lions Clubs” godkändes av 36 delegater som representerade 22 klubbar från 9 stater. Stadgar, arbetsordning och etik antogs och färgerna guld och purpur godkändes. Innan dess hade man i Melvin Jones egen klubb grundligt diskuterat mötet i Chicago och enhälligt antagit förslaget: ”Att styrelsen för The Business Circle of Chicago skall inleda förhandlingar med Dr. W.P Woods, The International Association of Lions Clubs, och med andra klubbar rörande samordningen av dessa klubbar, och att nämnda styrelse skall ha fullständiga befogenheter att vidtaga anstalter avseende en sådan samordning, och vadhelst de gör under dessa förutsättningar skall anses som gjort av denna klubb och vara bindande för denna.”

Dr. W.P. Woods ledde redan 27 klubbar

Den i protokollet omnämnde Dr. W.P. Woods var faktiskt redan ledare för 27 registrerade Lions- klubbar, vilket kan tyckas förvirrande när man betänker att man just var i färd med att bilda organisationen. Woods kom emellertid att spela en viktig roll i de diskussioner man hade om att förena organisationerna. En av stötestenarna var namnet på organisationen, som skulle kunna accepteras av alla parter. I protokollet från mötet kan man läsa ut att Woods efter långa diskussioner erbjuder medlemmarna sin organisations namn. Han sade bl.a. följande enligt protokollet: ”Jag tror inte att namnet betyder särskilt mycket för en organisations framgång, det viktiga är männen bakom namnet. Lejonet är en symbol för styrka, det är djurens konung, och vi vill göra Lions till KLUBBARNAS KONUNG. Med hänsyn till att alla klubbar som är representerade här idag har olika namn, med hänsyn till att The Lions Clubs redan är en internationell organisation med omkring trettio klubbar i olika delar i USA och med hänsyn till att The Lions Clubs idag ej är representerade i några andra länder erbjuder jag därför i min egenskap av ordförande för The International Association of Lions Clubs dessa klubbar att uppgå i och bli medlemmar i The International Association of Lions Clubs”. Delegaterna beslöt att svara på erbjudandet inom 60 dagar och det blev Melvin Jones uppgift att ta emot besluten och verkställa dem. (Märk väl att Dr. Woods talar om Lions som en internationell organisation som var representerade i flera stater inom USA med en internationell och en nationell avgift. Det finns idag ett fåtal klubbar i USA från den gången och som är äldre än organisationen. Världens äldsta lionklubb är ”The Founder Lions Club of Austin” i Texas som bildades den 18 januari 1916).

Många namn på förslag

Den nya organisationens namn var alltså bestämd till The International Association of Lions Clubs. Ganska snart startade en livlig diskussion om namnet. Först fördes fram att man borde ändra organisationens namn, ”Vortex” (virvelvind, cykoln), var ett av många seriösa förslag och också ”Rainbow” nämndes, syftande på Amerikas mest berömda division ”Regnbågsdivisionen” under första världskriget. Ända fram till 1919 års Convention i Chicago rasade diskussionen omkring eventuellt namnbyte. Då kom man äntligen fram till ett beslut. En ung advokat från Denver, Halsted Ritter, begärde ordet. Han sade ungefär så här: ”Namnet LIONS syftar inte bara på lejonet, djurens konung, som representerar alla de egenskaper vi beundrar -karaktärsstyrkan, -samarbetet och -djärvheten -de fem bokstäverna i LIONS hänvisar också till vårt amerikanska medborgarskap och som är grunde för det här landets framtid och tillväxt: Liberty – Intelligence – Our – Nations – Safety – (Frihet – Klokhet – Vårt – Lands – Trygghet). Skriv orden på era fanor, Lions, rista in ordet i era hjärtan och låt varje människa uppleva de magiska och eggande bokstäverna”.

Efter Halsted Ritters inlägg upphörde debatten och LIONS var säkert förankrat i medlemmarnas medvetande. Det blev aldrig mer tal om att ändra organisationens namn.

De första åren

Dr William Woods var nu organisationens förste president och Melvin Jones utsågs till ”Acting Secretary” i Lions International, den första verkliga serviceklubbsorganisationen. Långt senare, i slutet av 70-talet bytte organisationen namn till Lions Clubs International för att en gång för alla slippa förväxlas med affärsdrivande företag och varunamn med Lions i namnet. Vårt namn och märke skyddades enligt statens Illinois lagar och all användning av märket, utöver våra brevpapper och annonser för aktiviteter, skall godkännas av juridiska avdelningen på huvudkontoret i Oak Brook.

Ur det globala perspektiv vi har idag, är det svårt att föreställa sig hur Lions Clubs International fungerade de första åren. Vi vet emellertid att pionjärerna tog på sig en enorm arbetsbörda. Förutom hjälparbetet på hemmaplan ställdes man inför uppgiften att bidraga till krigsansträngningarna.

Förenta Staterna hade kommit med i första världskriget i april 1917 och hjälpen till soldaterna engagerade många. Man sålde krigsobligationer och samlade in böcker och annan lektyr till krigsförbanden. Samtidigt drabbades Förenta Staterna av ”spanska sjukan” den influensa som skördade otaliga offer över hela världen och inte minst i USA. Också här visade medlemmarna sin offervilja och hjälpte till på sjukhus och inom hälsovården utan tanke på de risker man själv utsatte sig för.

40 aktiva klubbar 1918

Mot slutet av 1918 kunde Melvin Jones rapportera 40 aktiva klubbar och ett banktillgodohavande på USD 4800. Lions började nu bli kända för sin hjälpverksamhet och sina insatser. Efterhand som allt fler medlemmar kommit till blev det tydligt att det behövdes en kommunikationskanal mellan dem. Då föddes THE LION – eller som den hette, ”The Lions Clubs Magazine” – med Melvin Jones som redaktör. Det första numret kom ut den 1 november 1918 och hade 28 sidor. Idag finns det 31 olika utgåvor av The Lion som publiceras på 19 olika språk.

Det stormiga 20-talet

Tjugotalet blev ett årtionde med en fantastisk tillväxt av lionrörelsen. I mars 1920 blev rörelsen för första gången internationell på riktigt. Lions vände blickarna norrut mot broderlandet Kanada och bildade Border Cities Lions Club i Ontario. Klubben, som senare bytte namn till Windsor, banade vägen för andra. Snart kom klubbarna i Toronto och Hamilton i Ontario till.

År 1926 blev Kina lionsrörelsens tredje land. LC Tientsin bildades och hade 55 medlemmar av olika nationaliteter. Det här året fick organisationen sin 1000:e klubb.

Mexico blev nästa internationella medlemsnation när LC Nuevo Laredo bildades 1927. Strax därpå hade klubbarna i Havanna på Kuba sitt första möte men tvingades upphöra med sin verksamhet vid den Kubanska revolutionen 1959. Och apropå Mexico kunde man där registrera organisationens största klubbar. Så hade t.ex. LC Monterrey, Nuevo Leon inte mindre än 987 medlemmar år 1966. LC Lubbock i Texas var störst i USA samma år med 475 lions.

Lionsflaggan över Nordpolen

En av de mera kända medlemmarna under den här tiden var amiralen Richard E. Byrd, som tillhörde LC Washington DC. Som en kuriositet kan nämnas att Byrd och hans chefspilot norrmannen Bernt Balchen, också Lion, förde med sig Lionsflaggan med emblemet, som nu var officiellt godkänt, när de flög över Nordpolen 1926 och samma sak hände när man flög över Sydpolen tre år senare. Lionsflaggan var med den gången också. Det fanns inga gränser för Lions, ens då!

Medan hela världen gjorde allt större framsteg, fanns det en grupp medborgare som blev alltmer eftersatta. De handikappade och rörelsehindrade hade svårt att bli accepterade i samhället.

Helen Kellers lidelsefulla tal

År 1925 trädde den världsberömda författarinnan Helen Keller fram – själv dövblind och känd över hela världen för sitt mod och sin humanitära inställning – inför Lions och ledde organisationen in på den väg som, utan tvekan, skulle förändra livet för miljontals blinda och synskadade människor.

Helen Keller som hade bjudits in att tala vid den internationella kongressen i Ceder Point uppmanade åhörarna att bli ”De blindas riddare”. Hennes framträdande väckte ett sådant uppseende och en sådan entusiasm att man vågar påstå att Helen Keller ändrade Lions historia i ett slag.

Många klubbar hade naturligtvis redan tidigare haft som mål att göra livet drägligare för de handikappade. Det Helen Kellers gripande anförande åstadkom, var att stimulera varje enskild medlem och varje enskild klubb i organisationen att samarbeta för ett gemensamt mål – en kamp de endast kunde vinna tillsammans. Innan delegaterna lämnade Ceder Point, hade de också röstat för att synvård och arbete med de blinda skulle bli en av organisationens viktigaste aktiviteter framöver. Idag går den under namnet Sight First!

Ni har fått höra ett litet ord som kom från en annan människas fingrar*, (Helen Keller syftar här på sin lärare Anne Sullivan-Macy som lärde henne höra och tala – en fantastisk historia hur en sedan ettårsåldern, dövblind flicka kunde lära sig tala) en stråle av ljus från en annan människas själ, fann världen och fann Gud. Det är på grund av att min lärare löste min gåta och bröt genom väggarna på det mörka tysta fängelset där jag satt, som jag nu kan arbeta för mig själv och för andra. Det är mer omtanke än pengar vi vill ha. Om gåvan inte åtföljs av givarens medkänsla och intresse, är den värdelös. Om ni bryr er om andra, om vi kan få människor i vårt sköna land att bry sig om andra, då kommer de blinda att övervinna sin blindhet.

Det tillfälle jag erbjuder er Lions är följande: att stödja arbetet inom The American Foundation for the Blind. Vill ni inte hjälpa mig att snabbare nå den dag då det inte längre finns någon blindhet som hade kunnat undvikas, då det inte längre finns några döva och blinda barn som inte får undervisning och inga blinda män och kvinnor som inte får hjälp ? Jag vädjar till er Lions, ni som har er syn och hörsel i behåll, ni som är starka och modiga och goda. Vill ni inte bli de blindas riddare i detta korståg mot mörkret ?

De första kvinnliga medlemmarna

Helen Kellers tal resulterade i att hon utsågs till hedersmedlem i Lions. Samtidigt utsågs också Anne Sullivan-Macy till hedersmedlem. Båda måste alltså anses vara de första kvinnliga lions- medlemmarna. Först många årtionden senare kunde kvinnorna söka sig till Lions som fullvärdiga medlemmar.

Den fantastiska berättelsen

Innan Helen Keller tog till orda vid det viktiga mötet i Ceder Point hade hennes handledare Anne Sulliva-Macy berättat den fantastiska sagan om hur en dövblind liten flicka lärde sig tala, läsa vid universitetet och bli en berömd författarinna. Anne Sullivan-Macys redogörelse är så märklig att det finns skäl att rekapitulera den, om än i korthet. Hennes berättelse finns återgivet i ett protokoll från mötet.

Helen Keller, som föddes i Tuscumbia i Alabama, blev dövblind redan vid nitton månaders ålder till följd av en svår sjukdom. När den lilla flickan var 6 år gammal anställde hennes far en lärare och handledare till henne. Valet föll på Anne Sullivan-Macy, som var lärare vid blindskolan i Boston, och hon flyttade till Tuscumbia.

Genast märkte Anne Sullivan-Macy, att hon mött en mycket intelligent och mycket hämmad liten varelse. Sedan Helen förlorat synen och hörseln fanns det inget sätt att kommunicera med henne. Hon hade glömt de få ord hon kunnat när hon var riktigt liten. Hon hade överhuvudtaget ingen möjlighet att kommunicera med omgivningen med undantag av några rörelser eller tecken som hon gjorde för sig själv.

Det första jag gjorde, berättar Sullivan-Macy, var att försöka lära henne ett språk. det enda möjliga sättet att nå fram till denna isolerade själ var med hjälp av det manuella alfabetet, med tecken i handen. De döva skriver i luften och läser vad de skrivit. Helen Keller kunde inte se, och därför måste tecknen skrivas i handen på henne. Det första ord hon lärde sig stava till var ”doll”, docka. Jag visste att ett litet barn skulle vara intresserat av en docka, vare sig barnet kunde se eller inte. Helen kände på dockan. Hon visste vad det var, hon hade haft dockor förr. När hon känt färdigt tog jag hennes hand, skrev bokstäverna ”doll”, pekade på dockan hon höll, och nickade med huvudet.

Helen såg förbryllad ut. Hon kände på min hand. Någonting liknande hade ingen tidigare gjort med henne. På sitt barnsliga sätt började hon genast härma mina rörelser med sina egna fingrar. Jag hjälpte henne att forma bokstäverna och efter några försök stavade hon faktiskt till ordet ”doll”, pekade på dockan och nickade med huvudet precis som jag gjort.

Hennes mor berättade att Helen visste att nickningen betydde ”ja”. När Helens mor ville visa att hon tillät någonting, placerade hon den lilla barnets hand mot sitt ansikte och nickade. Helen visste också att en huvudskakning betydde ”nej”. På det sättet lärde sig Helen omkring trettio ord. Anne Sullivan-Macy visade henne föremålet, t.ex. en kaka, och skrev ”k a k a” i hennes hand samtidigt som hon pekade på kakan. Det dröjde inte länge förrän Helen kunde stava till ”kaka” och alla andra saker som hon tyckte om att äta.

Men berättade Sullivan-Macy, hon kom endast ihåg under högst en månads tid att varje föremål hade ett namn. Om jag gav henne ett nytt föremål brukade Helen känna på det och sedan kasta bort det. En dag försökte jag lära att en kopp och innehållet i koppen hade olika namn. Hon blev förvirrad, och när jag hällde vatten i koppen kunde hon skriva ”kopp” om vattnet och ”vatten” om koppen och så vidare, tills jag fick idén att ta med henne till pumpen och låta henne hålla koppen medan jag pumpade. När vattnet rann, skrev jag ”v a t t e n” i hennes hand. Då släppte hon koppen och för första gången såg jag en intelligent reaktion, som visade att hon hade förstått. I detta ögonblick insåg hon att det jag höll på att göra med handen betydde det där svala som rann över handen på henne.

Hon föll på knä, pekade på handen och rörde vid marken. Hon drog ner mig till marken och ställde frågan lika tydligt som han använt talade ord. ”Vad är det här?” Då stavade jag ”m a r k” för henne. Sedan reste hon sig och trevade runt pumpen efter sin lillasyster, hon visste att babyn hade varit där för bara ett ögonblick sedan. Jag skrev ”b a b y” åt henne när funnit sin syster, och hela denna dag gick hon omkring och rörde vid föremål och ville veta vad de kallades. Hon hade till slut förstått att hon fått en möjlighet att kommunicera, att hon kunde visa mig föremål eller ta mig till ett föremål för att jag skulle stava till namnet på det.

Verben lärde vi in genom att utföra den handling de betecknade. Vi kunde gå och stava till ”gå”, vi stod stilla och skrev ”stå”, vi gick in och ut, öppnade och stängde dörren och så vidare i all oändlighet. Den enda skillnaden var att hon fick orden stavade i handen i stället för talade i öronen. Det lilla hörande barnet lär sig att tala genom att höra. Det är därför vi talar. Ingen behöver berätta för oss vad vi skall göra med tungan och ingen behöver säga vad vi skall göra med öronen. När det är gammalt nog och har fått en ström av ord in i öronen under nära två år, börjar barnet att tala. Till stor glädje för omgivningen och sig själv.

Men om ett barn som är dövt från barndomen skall lära sig tala, ligger saken helt annorlunda till. Det är mycket svårt, något av det svåraste man kan tänka sig, att lära sig tala om man inte kunnat höra sedan man var liten, och lika svårt är det att lära ut det. Helen Keller hade inte hört ett ljud sedan hon var nitton månader gammal. Hon hade glömt vad en röst är. Hon fick lära sig med hjälp av rörelser, av utandningar, bröstets rörelser, talorganen, av vad hon kunde känna utanpå strupen, och efter många år av ansträngningar och många försök att frambringa ljuden, kunde hon till slut lära sig tala och alla som var vana vid henne, förstod henne.